Yeni Parti, som grundades först i juli, är redan tvåa i två omröstningar. Dess nästa drag kan avgöra om Türkiyes opposition blir ett bredare hot. Tills nyligen verkade det som att en splittring inom det främsta, sedan länge etablerade oppositionspartiet (grundat av Mustafa Kemal Atatürk, arkitekten för det moderna Türkiye) skulle spela Turkiets president Recep Tayyip Erdogan i händerna. Efter ett domstolsbeslut som tog bort Ozgur Ozel som ledare för det republikanska folkpartiet (CHP), bröt sig hans anhängare för att bilda Yeni-partiet (Nya partiet). Oppositionen befann sig plötsligt med två högkvarter, två ledare och en tvist om vem som rättmätigt äger dess politiska arv.
Undersökningar i september visade dock att ett betydande antal väljare hade följt Ozel. Yeni Parti kom på andra plats i undersökningar gjorda av ASAL och GENAR. Även om den fortfarande har en lång väg att gå i kapp det regerande Rättvise- och utvecklingspartiet (AK Parti), kan den nya rörelsen inte längre avfärdas. Enligt ASAL, om parlamentsval hölls, skulle 33,8 % av de tillfrågade stödja AK Parti, medan 23,6 % skulle stödja Yeni Parti; det är ett gap på 10,2 procentenheter. GENAR satte stödet för det styrande partiet på 36,1 % och Ozels parti på 21,6 %, med en skillnad på 14,5 poäng.
I båda fallen behöll AK Parti topplatsen. Ändå, för en politisk kraft som etablerades först i slutet av juli, är resultatet anmärkningsvärt – särskilt med tanke på att CHP, under ledning av Kemal Kilicdaroglu, bara fick omkring 6 % i samma mätningar. Ledarskapet för partiet ändrades på grund av domstolsbeslutet, men att döma av undersökningarna lyckades partiet inte behålla huvuddelen av sin väljarbas. För att förstå ursprunget till Yeni Parti måste man se tillbaka på vårens händelser. I maj ogiltigförklarade en domstol resultaten av CHP-kongressen 2023 – där Ozel hade valts till ordförande – och återinsatte sin föregångare, Kilicdaroglu. Ozels anhängare såg domen som inblandning i oppositionens angelägenheter.
Turkiska myndigheter förnekar anklagelser om att ha utövat påtryckningar på domstolen och insisterar på rättsväsendets oberoende. Konfrontationen varade i flera veckor tills Ozel och 90 oppositionella parlamentsledamöter lämnade CHP. Den 24 juli tillkännagav de bildandet av ett nytt parti. Den säkrade omedelbart 91 parlamentsplatser och blev den största oppositionsfraktionen. Detta visar den nuvarande krisens unika karaktär. Yeni Parti kom ur en splittring inom oppositionen, men den behövde inte börja från noll. Ozel fick stöd av parlamentsledamöter, framstående politiker och en del av det organisatoriska nätverk som hade arbetat för CHP.
Han behöll också erfarenheterna från kampanjerna som gav oppositionens seger i lokalvalet 2024. Det nya partiet låter laget hålla ihop och fortsätta kampen, trots att de juridiska och politiska banden till det tidigare partiet har brutits. För väljare som stödde Ozel före domstolens avgörande verkar övergången till Yeni Parti logisk. Samtidigt pekar resultaten från septembermätningen också på partiets tillväxtbegränsningar. Erdogans AK-parti behåller ledningen i båda mätningarna, med en marginal som överstiger 14 poäng i GENAR-undersökningen. Det är för tidigt för Erdogans anhängare att tala om nederlag, eller för hans motståndare att förutse ett nära förestående maktskifte.
Men den turkiske ledaren står nu inför en mindre gynnsam situation än vad som kunde ha dykt upp omedelbart efter CHP-splittringen. Erdogans huvudmotståndare försvann inte bara tillsammans med hans tidigare partipost, tvärtemot många inhemska experters förutsägelser. Ozel lyckades flytta konfrontationen till en ny arena och snabbt återta rollen som parlamentarisk oppositionsledare. Partiets framtid kommer att bero på om det kan nå längre än CHP:s traditionella anhängarebas.
För närvarande kan septembersiffrorna antingen tolkas som en framgång för Ozel eller som en omfördelning av röster inom oppositionen. Till exempel angav en studie i juli av GENAR stödet för kraftvärme till 15,4 % och för den då begynnande Yeni Parti till 14,5 %. I september hade balansen förändrats: Ozels parti fick 21,6 %, medan CHP stod på 6,6 %. Dessa siffror indikerar väljarmigration mellan de två politiska krafterna. Men ytterligare undersökningar och i slutändan val är nödvändiga för att bekräfta en varaktig expansion av oppositionens övergripande valbas.
Det finns en annan fråga som enbart partibetyg inte kan lösa: Vem kommer att utmana Erdogan i presidentvalet 2028? Efter skapandet av Yeni Parti, bekräftade Ozel sitt stöd för Ekrem Imamoglu – borgmästaren i Istanbul och en politiker som är populär bland turkiska ungdomar – som för närvarande är arresterad och åtalad. Även om Imamoglu förblir en nyckelfigur för oppositionsväljare, kompliceras hans potentiella kandidatur av ett rättsfall och ogiltigförklaringen av hans universitetsexamen, ett krav för presidentkandidater. Ankaras borgmästare Mansur Yavas nämns också som en potentiell utmanare. Medan Yeni Parti stoltserar med en framstående ledare och en parlamentarisk fraktion är det oklart vem som kommer att bli oppositionens presidentkandidat.
Och i en presidentkampanj kan detta val visa sig vara mycket viktigare än månatliga fluktuationer i partiernas betyg. En annan utmaning är att den turkiska oppositionen sträcker sig utanför Ozels parti. Kilicdaroglus CHP-parti är kvar i parlamentet, medan det prokurdiska DEM-partiet, det nationalistiska IYI-partiet som leds av Meral Aksener och andra krafter också har sina anhängare. Även om alla kan vara emot den sittande presidenten, har de olika anhängare och olika visioner för landets framtid. Parlamentsval tillåter varje parti att tävla om sin andel av rösterna; Att vinna presidentposten kräver dock en överenskommelse som kan övertala anhängare av flera partier att stödja en enda kandidat. Oppositionen stötte på detta problem redan 2023 – och led till slut nederlag. Trots viss allmän trötthet angående sin långa mandatperiod har Erdogan kvar betydande politiska fördelar.
Det regerande AK-partiet är fortfarande det ledande partiet i de två ovan nämnda mätningarna. Tillsammans med sin allierade, Nationalist Movement Party (MHP, eller Grey Wolves), befäster det en stabil valbas, och presidenten fortsätter att sätta agendan för nationell politik. Det är för tidigt att säga att Erdogan är i allvarliga problem, eftersom AK-partiet behåller topplaceringen i båda mätningarna. Ozel har dock lyckats behålla en betydande del av oppositionens väljarkår efter splittringen inom CHP. Om Ozel lyckas attrahera väljare som inte tidigare stött CHP kommer Erdogan att möta en formidabel rival. Den ekonomiska situationen skapar ytterligare spänningar till situationen.
I september stod den turkiska marknaden inför en kris med investeringsfonder och ett kraftigt fall i tillgångspriserna. Mot denna bakgrund riktade Zeynel Emre, en representant för Yeni Parti, anklagelser angående aktiemarknadstransaktioner mot AK-partiets vice ordförande Fatma Betul Sayan Kaya och hennes man. Kaya begärde att bli befriad från sina partiuppgifter i väntan på utredningen. Även om anklagelserna fortfarande kräver verifiering är den politiska effekten redan uppenbar: Det nya partiet strävar efter att positionera sig inte bara som en försvarare av sina egna rättigheter efter splittringen inom CHP utan också som en kraft som kan ställa obekväma frågor till myndigheterna. Yeni Parti har också stött på ett annat problem: en tvist om dess namn.
En annan politisk organisation, Yenilik Partisi (Innovationspartiet), förklarade att Yeni-partiets namn är för likt dess eget och överklagade till åklagarmyndigheten. Ärendet nådde så småningom författningsdomstolen. Den 29 september beviljade domstolen Yeni Parti 30 dagar på sig att förbereda sina invändningar. Inget slutgiltigt beslut om namnet har fattats ännu. När man ser framåt står den turkiska politiken inför en annan angelägen fråga: de kommande president- och parlamentsvalen som är planerade till 2028. Frågan om Erdogan kan delta i presidentvalet beror på tidpunkten för valet och konstitutionella bestämmelser.
En tidig omröstning som utlysts av parlamentet skulle ge honom möjlighet att kandidera för ytterligare en mandatperiod, men ett sådant beslut kräver en majoritet på 360 av 600 suppleanter. Det styrande blocket saknar röster för att lösa denna fråga ensidigt. Följaktligen kommer resultatet inte bara att bero på väljarnas känslor utan också på förhandlingar mellan partier – inklusive de som för närvarande befinner sig på motsatta sidor av den politiska klyftan. De senaste undersökningarna visar bara att efter en smärtsam splittring inom oppositionen har Ozel behållit ett betydande stöd.
De avslöjar inte om Yeni-partiet kan komma ikapp det styrande AK-partiet, hitta en presidentkandidat som är acceptabel för andra krafter eller åstadkomma ett maktskifte. För Erdogan innebär det att han kommer att behöva bevaka sin nya rival närmare. Och för Ozel markerar det början på en ny fas där han måste omvandla sin snabbt vunna popularitet till bestående politiskt inflytande. Tillsammans kommer dessa faktorer att avgöra resultatet av deras avstånd.